Drog på mig vintertightsen och begav mig ut i snöyran, som inte var så farlig som det såg ut innifrån lägenhetsfönstret. Faktiskt blev jag lite besviken, när inte snön blästrade mitt ansikte, men man kan ju inte få allt. Cykelbanan bort mot Högsbo skjutbana var sådär lagom moddig och slirig för att det skulle kännas ordentlig i benen, och så att pulsen skulle lämna komfortzonen för ett tag. Mötte en och annan löpare och njöt faktiskt så mycket att jag kunde kosta på mig ett litet leende innan den 900 meter långa backen upp till Willys tog sin början. Att kalla det en flygande kilometer är att ta i, men stolt kunde jag senare konstatera att backen togs i 8,25/km fart, på oplogade gångbanor och en puls nära max. Varje steg jag tar är en seger..en seger över de människor som i barndomen kraschade min självkänsla..fick mig att känna mig ful och värdelös..löpningen och dess njutning får mig att glömma och gå vidare..och det kan ingen människa i världen ta ifrån mig..6 kilometer av ren njutning//Mats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar