..ett värmande ord på vägen..

Det behöver inte vara en hel roman,inte ens ett A4-ark. Bars det värmer min frusna och trötta själ.De små droppar av ängslan och ångest,håller på att urholka hela min själ. Och utan en varm och stabil själ är jag ingen hel människa. Tro nu inte att jag är ett vandrande nervvrak utan möjlighet att kommunicera med ovärlden, utan bara en lite en som behöver några uppmuntrande och värmande ord på vägen. Efter innebandyn känndes det so om jag föll ner,skoningslöst i ett svart håll, min hjärna är överfull och jag kan inte sortera ut det goda från det onda.Det bara blir så ibland, och det händer säkert många mer än bara mig, men den smärtsamma ensamheten år jobbig att hantera.Man känner sig helt enkelt värdelös.Är så himla rätt att falla in i det utmattningssydrom med tillhörande panikångest som drabbade mig sommaren 2009. Söker tröst i mina favoritbloggar, försöker hitta det lilla halmstrå som kan leda mig upp igen.Ingen roligt inlägg, men det är precis såhär jag känner mig just nu,utan självfötroende och helt utan självkänsla.Önskar inget annat än att det vänder;för jag är inte värd detta liv...bara ett värmande ord på vägen..//